Hösten 2010 satte jag mig för första gången i en Zoom. Jag hade valt att provköra på ett ställe där jag kunde testa lite olika typer av terräng. Efter en kort instruktion hur maskinen fungerade och demonstrering av hur mycket den kunde luta innan den faktiskt tippade, jag satt i och Karri och Micke lyfte hit och dit, så bar det iväg ut i skogen. Skogen var kuperad bokskog med tjocka lager löv utanför stigarna. Jag började med att köra längs stigarna men upptäckte snabbt att det var mycket roligare (och framförallt möjligt) att köra utanför, bland löv och annat. En skön känsla när det faktiskt började gå upp för mig att jag kunde ta mig fram på ställen, utan hjälp, som annars varit helt otänkbara ens med hjälp. Upp på backkrön, bara för att se hur det såg ut bakom. Inte behöva följa stigar som andra trampat upp, jag kunde välja min egen väg. Oavsett om det var uppför, nedför eller låg lite grenar i vägen.

Efter en stund i skogen körde jag ner till havsstranden. Ut på den torra lösa mjuka sanden och även där kunde jag ta mig fram med sanden sprutande efter hjulen. Ner till den fuktiga betydligt hårdare ytan vid vattenbrynet där jag körde någon/några km bort längs vattnet. En helt obeskrivlig känsla av frihet, att åter kunna ta sig fram där jag vill.

Påhejad av Micke och Karri testade jag även att köra ut i ett tjockt lager tång som låg precis i vattenbrynet. Det gick en liten bit, sedan satt jag fast. Blöt tång är både halt och mjukt. De båda påhejarna fick dra lös mig.

I början av 2011 fick jag sedan hem min egen Zoom. Första turen blev ut och upp på en liten kulle där jag inte hade varit på 10 år. Det var kanske inte så mycket att se eller uppleva just där, mer än att jag faktiskt kunde.

Det har blivit mycket Zoomande sedan dess, framförallt för mig, men övriga familjen lånar den gärna så ofta de kan och får, för det är dessutom fantastiskt roligt att köra.

Man kommer inte fram överallt. Diken, murar och staket är nog det som hindrar oftast. Ibland lutar det för mycket, oftast, åtminstone i början, så tror man att det lutar för mycket för att prova. Steniga partier hindrar också ibland när stenarna är för stora och ligger för tätt. Partier med mycket grenar och stockar hindrar också ibland. Oftast kan man genom rätt vägval ta sig fram och förbi hinder, dock har framförallt murar och staket en förmåga att vara väldigt långa.

Det jag tycker kunde varit bättre med Zoomen är svängradien. I trånga utrymmen som affärer och liknande eller där det är mycket folk så är det lite bökigt att ta sig fram. Man får backa och knixa lite så går det. Den svänger dessutom ytterligare lite sämre åt höger vilket gör att man får planera körningen vid dessa tillfällen så man kan utnyttja vänstersvängarna mest.

Trotts detta tycker jag det är en helt fantastisk maskin som jag har väldigt mycket glädje och nytta av. Ångrar inte för ett ögonblick att jag nappade på detta hösten 2010 och köpte mig en Zoomuphill.

 

Mikael Larsson, glad Zoomare i Kristianstad

mikael_larsson2